Sulitjelma den 6 nov. 1895.

    Kära Terese [en av Pelle Molins søstre.]

    Haf godheten mottaga ett meddelande från Peder! Det är icke så ofta Peder skrifver, men då Peder känner samvetets röst så skrifver Peder. Jag har så många kärestor att skrifva till, att alla andra flickebarn få komma, då det vill sig väl. Den där tjäderleken tager på krafterna, och en är tacksam för hvila ifrån skrifveriet. Så är det ju också annat skrifvande nu sist till Georg Nordensvan för kalendern Nornan. Om du intresserar dig för Peder i egenskap af skald, gör du klokt i att skaffa dig Nornan för detta år, däri du då vill finna en beundransvärdt dålig historia af din ödmjuka tjänare: «Historien om Gunnel». Ämnet och uppslaget var både originellt och fullt af poesi, men du vet att en träbock aldrig afkastar mera än 3 marker talg, stode han än i den fetaste åker. Antagligen kommer i Ord och Bild, julnumret, att införas en historia af mig, «En ringdans medan mor väntar», illustrerad af Eckä Hedberg en historia, som litterärt folk i Stockholm varit vänligt nog att säga, att de afundas mig. Och, som du vet, är afund detsamma, som obetingadt erkännande.
    Här i Sulitjelma trifves jag ypperligt och stannar här kanske öfver julen. Annars är det möjligt, att jag i och för Sulitjelmaverkets utställning i Malmö nästa år reser ned till Hälsingborg i Sverige. Mej är det knusende ligegyldigt hvart jag reser. Nyligen var jag en tur (en vecka) in till Bodö för att kyssa något på mina söta kärestor hvilket gick bra och var trefligt. Är numera icke förlofvad. Sedan slutet af augusti då A. i V., min söta, mjukläppade 15åring och jag beslöto oss för affärens upphörande. Hon hade under förlofningstidens senare del icke varit mig mera trogen än jag henne, hvilket icke vill säga litet. Trohet mot en käresta, som bor 30 40 mil ifrån en stackars fyr, är ganska omöjligt. Träffar man en pen pige, som tycker om kärlek, kan jag, om jag så vore hundrade gånger färlofvad, icke låta bli att kyssa på henne. Man blir förvildad i dessa landsändar och det är icke märkvärdigt. Du vet kanske, att det finns två sorts kvinnor? Den ena är glad i främlingar och allt nytt. Den an­dra är kall emot främlingar, och det behöfs en lång och grundlig bekantskap, förrän de ge vika. Och, då denna senare sort stryker flagg, följer gärna på samma gång en trohet och hängifvenhet, som räcker genom många års storm och solsken. De norska kvinnorna i Helgeland (landet från Namsos och ett stycke norr), Nordland och Finmarken äro fiskdietens kvinnor och därför en del lättsinniga. De älska manfolk (främlin­gar helst), champagne och cigarretter, mörka trappor och smygvägar. Detta gäller icke bara bondklassen och den tjänande skaran utan i ännu högre grad de högre klasserna. För en djärf ung man, som har så ställdt med »insläppet» till sin bostad, att de kunna osedda slinka in till honom på kvällarna, är societetens finaste och vack­raste kvinnor ett lätt rov. Och här finnas vackra kvin­nor! Här reser en del svenskar oftast vetenskaps­män eller rikt gruffolk, grufägare, med stora vyer och förakt för hinder. Sulitjelma stora kopparverk, en egendom med 7 kv. mils yta, med egna ångbåtar (5 styc­ken), egen järnväg, jordens nordligaste, och allt möjligt äges af svenskar. Bosmo kisgruber i Ranenfjord dess­likes, Dunderlandsdalens malmfält, Kaafjords miner o. s. v. ägas af de samma svenskarna millionärerna från Hälsingborg.  - - - - - - - - - - - - - - - - -

Frid!

                                                                                                                                    Din

                                                                                                                                    PELLE.