Sulitjelma
den 6 nov. 1895.
Haf
godheten mottaga ett meddelande från Peder! Det är icke så ofta Peder
skrifver, men då Peder känner samvetets röst så skrifver Peder. Jag har så
många kärestor att skrifva till, att alla andra flickebarn få komma, då det
vill sig väl. Den där tjäderleken tager på krafterna, och en är tacksam för
hvila ifrån skrifveriet. Så är det ju också annat skrifvande nu sist till
Georg Nordensvan för kalendern Nornan. Om du intresserar dig för Peder i
egenskap af skald, gör du klokt i att skaffa dig Nornan för detta år, däri
du då vill finna en beundransvärdt dålig historia af din ödmjuka tjänare:
«Historien om Gunnel». Ämnet och uppslaget var både originellt och fullt af
poesi, men du vet att en träbock aldrig afkastar mera än 3 marker talg, stode
han än i den fetaste åker. Antagligen kommer i Ord och Bild, julnumret, att
införas en historia af mig, «En ringdans medan mor väntar», illustrerad af
Eckä Hedberg en historia, som litterärt folk i Stockholm varit vänligt nog
att säga, att de afundas mig. Och, som du vet, är afund detsamma, som
obetingadt erkännande.
Här i Sulitjelma trifves jag ypperligt och stannar här
kanske öfver julen. Annars är det möjligt, att jag i och för
Sulitjelmaverkets utställning i Malmö nästa år reser ned till Hälsingborg i
Sverige. Mej är det knusende ligegyldigt hvart jag reser. Nyligen var jag en
tur (en vecka) in till Bodö för att kyssa något på mina söta kärestor
hvilket gick bra och var trefligt. Är
numera icke förlofvad. Sedan slutet af augusti då A. i V., min söta,
mjukläppade 15åring och jag beslöto oss för affärens upphörande. Hon hade
under förlofningstidens senare del icke varit mig mera trogen än jag henne,
hvilket icke vill säga litet. Trohet mot en käresta, som bor 30 40 mil ifrån
en stackars fyr, är ganska omöjligt. Träffar man en pen pige, som tycker om kärlek,
kan jag, om jag så vore hundrade gånger färlofvad, icke låta bli att kyssa på
henne. Man blir förvildad i dessa landsändar och det är icke märkvärdigt.
Du vet kanske, att det finns två sorts kvinnor? Den ena är glad i främlingar
och allt nytt. Den andra är kall emot främlingar, och det behöfs en lång
och grundlig bekantskap, förrän de ge vika. Och, då denna senare sort stryker
flagg, följer gärna på samma gång en trohet och hängifvenhet, som räcker
genom många års storm och solsken. De norska kvinnorna i Helgeland (landet från
Namsos och ett stycke norr), Nordland och Finmarken äro fiskdietens kvinnor och
därför en del lättsinniga. De älska manfolk (främlingar helst), champagne
och cigarretter, mörka trappor och smygvägar. Detta gäller icke bara
bondklassen och den tjänande skaran utan i ännu högre grad de högre
klasserna. För en djärf ung man, som har så ställdt med »insläppet» till
sin bostad, att de kunna osedda slinka in till honom på kvällarna, är
societetens finaste och vackraste kvinnor ett lätt rov. Och här finnas
vackra kvinnor! Här reser en del svenskar oftast vetenskapsmän eller rikt
gruffolk, grufägare, med stora vyer och förakt för hinder. Sulitjelma stora
kopparverk, en egendom med 7 kv. mils yta, med egna ångbåtar (5 stycken),
egen järnväg, jordens nordligaste, och allt möjligt äges af svenskar. Bosmo
kisgruber i Ranenfjord desslikes, Dunderlandsdalens malmfält, Kaafjords miner
o. s. v. ägas af de samma svenskarna millionärerna från Hälsingborg. -
- - - - - - - - - - - - - - - -
Frid!
Din
PELLE.