Andre artikler;

Strejk vid Sulitjelma
Internationällt tältlif
Isbræmålaren
Den stora grufolyckan
Artikkelserie om Sulitjelma

Tilbake

INTERNATIONELLT TÄLTLIF VID SULITELMAJÖKELN

    Ja, det var solskenstider!
    Först ha vi att märka oss Löjtnanten, som gör en stor karta öfver Sulitelmaverkets väldiga ägovidder. Han ligger för det mästa till fjälls och dricker solsken. Han har ett tält för sig själf och ett för sina handtlangare på en udde i sjön Muorkijaure. Derifrån är det en kort stunds marsch till den eviga isen, i dess jätteskålar mellan topparne.
    Löjtnanten har stora knäfvelborrar och glasögon, en bred rygg och säkra ben. Är typen på en bra svensk: rättfram, trygg, kamratlig, sund - kolugnus! Att vi äro glada i honom - begrips.
  Han är vår värd - och är värd det.
    Numro 2 är den danske infanterikaptenen, en af de gladaste gossar, som denna korta sommartid mött fram i dalkitteln vid gränsen. Tag H. M. konung Oskar II och en 30-årig senig sport-engelsman och gör en man af dem, och det blir kaptain Hz.
    På hufvudet har han en fiberhatt, på kroppen en snäf jagtdress, på byxornas yttersida en tät rad onödiga knappar, på axeln ett gevär och i hälarne - sällan! - den otrogne hundeunucken Kind, hvilket i kaptenens mun är Khhyiinthth! Det är omöjligt för oss att göra efter detta oefterhärmliga rop på den fördömda Khhyiinthth! Den uslingen är kattplågare, sockerätare och fogelhund.
    Och kaptenen är, som han säger om oss andra: "ved min salighed voldsomt elskværdig."
    Men No. 3 ha vi litet hopp om, då det gäller elskværdighed och muntert fjällhumör. Vi gör sura miner och sätter upp hiskliga ansigtsgubbar då vi se att den hamburgske bankiren står bredvid våra klöfjehästar och prompt skall med. Ingen har bedt honom, nej. Sådan fjällvandrare! Flott sommarkostym med lifrock och rägnkappa och - resårsskor! Det sägs, att han har en flaska madera med sig i samma paket som morgontofflorna. Det är att gråta öfver. Nej - lauparskor, komager, gamla kläder och aqvevit!
    Längre fram i denna solskenshistoria skall jag visa fram en lång och smal geolog från Uppsala, doktor Per Johan - en linie, en strima i det blå, hvarigenom humörets sol lyser vackert och vida. Han kommer till oss längre fram, våt och törstig från Tjalmi-Beli.
    Nu är här en målareartist, som får vara med, en liten snedig fremtoning, för lång i ryggen, - för litet klufven så att säga. jag kan icke säga om honom att han är populär - men han är alltid i det rosenrödaste humör och full af historier om bondlif och kärlek. Man gråter icke vid hans historier och ännu mindre åt kaptenens.
    Detta är nu herremansafdelningen.
    Säg och visa mig någon, som har varit i Sulitelma och gjordt utfärd, att han icke lyser upp, om du talar om Ole Nielsen.
    Det vill säga: ingen säger annat än bara Ole. Alla vet hvem han är, hvad han går för och hvad en sådan man är värd. Han får ett varmt handslag, hvarhelst han möter fram, ett kamratligt ord och ett villigt öra. Han är den främste medhjälpare och förare till fjälls, och så länge Oles snart 50-åriga rygg orkar, får du ingenting bära. Du kan ha så lätt packning du vill och vara så ung och stark som hälst, men har Ole ett lillfinger ledigt kan du vara säker på att han är borta och krafsar på din börda och vill ha den på det lediga lillfingret.
    Jag tror visst Ole är lapp till födsel. Björnjägare är han och halfskalperad har han varit. I ansigtet har han märken af björntänder.
    Han talar artigt och mjukt och går mjukt och tyst. Om honom är en historia, som är den hygglige Ole upp i dagen.
    Det var en vintermorgon och Ole "viskade komager". Det vill säga att på ett konstrikt sätt ordna höet i en fjällpjäxa, så att det blir rätt fördeladt rundt fot och ben. Aldrig vaknar man då Ole hämtar och lämnar komagerna, - sofva hur lätt man vill. Han går tystare än en kattunge och är så inne i sin rol af ljudlös menniska, att man icke får honom ur den.
    Så smög han sig in i kontorschefens sängkammare och gick så innerligen tyst och försiktigt - men han, som låg i sängen, var vaken och log. I hela våningen fans ingen mer än dessa två.
    Så hviskar kontorschefen: "hvad är det för väder idag Ole?" Och Ole hviskar så tyst som möjligt, nästan andades fram: "åh, han er bare stygveir." Och så gick han så tyst på tårna ut för att icke väcka - herr kontorschefen.
    Ole är löjtnantens kock och factotum, renlig, påpasslig och alltid krusande för den dram och det glas öl, som han alltid bjudes i herrarnes tält, då det är mat å färde.
    Sådan är Ole - är det någon, som varit tillsammans med honom på fjällfärd och icke känner lust att ha honom i närheten för att få ge honom ett varmt handslag? Hvad säger du, löjtnant?
    Nu äro vi samlade på vägen mellan kontorbyggningen och "messen" och se på hur det sista bindes fast i klöfjesadeln. Damer och herrar, som skola bli nere här i Furulund, Sulitelmaverkets centrum, äro afundsjuka på oss lycklige, som få ta till fjälls. Vi prata och skratta. Vi bjudas cigarrer. Vi ta folk i hand. Nu är "Kind", den rackaren, osynlig - Khhyinthth! "Ska vi ta sydvest på? Det ser mulet ut deruppe ... . .. När kommer Ni tillbaka?" - "Det var en präktig fjällstaf du har - tänker du bestiga Stortoppen ensam - gå öfver glacieren?" - "Karl Johan kommer att lägga sig i Gikenbacken - Ajjö - ajjö! "Jag skall nog få honom att stig upp igen - ajjö gubbar." - "Kommer du tillbaka på lördag Otto?" - "Nej, se på bankiren!" - Ajjö - ajjö.
    Khhinthth! - Khhyinthth!