Artikkelens deler; Sulitjelma På skidor til Sulitjelma Naturen vid Sulitjelma De första gruvarbetena Gruvbesök I Fagerlid Läkarevården Hur man lever ..... Ett storartat arbete Tilbake

Naturen vid Sulitjelma     I korthet storslagen högfjällsnatur. På en väldig fjällrygg, som till en del är belägen inom svenska gränsen, vila de sju topparna, goda stycken ifrån varandra. Runt om stå andra fjäll, varibland den elegant byggda käglan Saulo (sadeln) obetydligt lägre än Sulitjelmas stortopp.    Djupt ner ligger Langvand i sin skål av höga fjällväggar, och på dess stränder äro verkets mångfaldiga byggnader uppförda: villor, kaserner, verkstäder, vaskerier och skeidehus m. m.     De största Sulitjelmatopparna heta Varde och Stortoppen, två tinnar på samma kägla. Föreningsbandet mellan desse tinnar är en egg så smal, att man kan rida grensle över den hela vägen - flera hundra meter. De enda, som passerat detta stycke, äro doktor Möller och Erling Corneliussen i Sulitjelma samt bergkandidat Jens Dahl. Den bekante tindebestigeren Aanderud (»aandebestiger Tinderud») försökte sig en gång på ritten, men misslyckades. Han hämnade sig på det obestridligt ansedda Saulo.    Klimatet är här icke så hårt som man vill tro. Största köldgraden har under de senaste fyra åren varit - 38 gr. Celsius; det var under 1892 års smällkalla vinter. Högsta värmegrad + 34 gr. Celsius. Klimatet är icke hårt för att vara här - ett dygns resa norr om policirkeln och högt till fjälls - men vädret kan vara överraskande variabelt. En snöstorm kan komma som en blixt ur en klar himmel, eller det kan ge sig till att regna mitt i vintern.    I fjor avkastade Langvand sin is i mitten av maj, men det händer att sjön är isbetäckt in i juni, medan snön är så djup långt ned på fjällen, att man nödgas köra till de högst belägna gruvorna med trygförsedda hästar.    Östanvinden är fjällens vind. Västanvinden är havets och Golfströmmens. Den senare är icke så stark, men den förre uppträder gärna som storm och till och med orkanaktig.    Då i fjor vid 17-maifesten verkets folk hade en kapprodd med nordlandsbåtar på Langvand, kom östan med en snöstorm så stark, att de, som från en ångare skulle sköta om starten, måste hålla sig fast i räcket för att icke gå över bord.     Det är överraskande vackert att se en östanstorm i Sulitjelma, om det är en solskensdag på vintern. Sol­belyst snö virvlar som ett mjöldam omkring alla fjälltoppar. Från varje rygg stiger ett vitt, glänsande moln högt till väders, och det hela blänker så, att det gör ont i ögonen att se därpå. Ned efter fjällsluttningarna jagar dylika dagar vinden med sådan kraft, att endast den modigaste och kraftigaste kan bestå en strid. Hur gick det icke i fjor med honom, som skulle upp, till den 470 meter över Langvand liggande gruvan Nya Sulitjelma? Han klarade sig uppför Giken-backen och till och med Haukabacken, men där var det slut. Mannen var nykter, och kölden icke så stor. Linbanan hade han att följa efter och tog icke fel av vägen. Men några hundra fot från baracken, som han ville nå, kunde han icke längre, utan lät utmattad sitt liv i snön. Ja, är icke en av de baracker, som mannen strävade till - fastsurrad i klipporna medels starka järnlinor i alla knutar!    Doktorns »premieskirend» en söndag i slutet av mars kunde icke försiggå i de härliga backarna vid Jakobsbackens högt belägna gruva. Deltagarna orkade icke dit, utan vände halvvägs. På Langvands is slogo de upp sina rockar och seglade från Fagerlid till Furulund med god fart. Innan de framkommo hade östanstormen piskat in en försvarlig isskorpa på deras ryggtavlor.    Men likväl: under de långa ljusa sommarnätterna och i dalens värme frodas här en växtlighet, som är förvånande. Här växa fur, björk, al, asp, hägg, vide, rönn, sälj o. s. v. och alla få de en ansenlig storlek. Björk­skogen vid Fagerlid är både rak, hög och frodig.    Här växa också fem de nordligaste granarna i Norge - på Granhei vid Langvand.     Furorna äro visserligen kvistiga, men bliva så stora som annorstädes. Skogsförvaltaren berättade om en fura så grov vid brösthöjd, att det behövdes tre mäns armar för att famna den. Hon mätte i höjd 30 alnar.    En del av de många hus, som här åro uppförda, äro produkter från Sulitjelmas skogar. För den sydligt boende läsaren förefaller detta icke märkvärdigt och nämn värt, men för dem, som sett huru i det milda klimatet vid kusten häruppe trädväxten är pinsamt svag, och som sett, huru man här hämtar alla sina julgranar från Ranen och Vefsen, för honom är det en märklig sak.     Villorna på Langvands strand äro omgivna av träd i myckenhet. Det är grönt överallt, gladeligt grönt. Och högt upp till fjälls behöver man icke stiga förr än man ser midnattssolen - Landegoda vackra fjäll - och Lofoten!    Jordbruk är här ingenting att tala om, men en del »hemman» finnas här och var i en fjälldal vid en sjö. Boskapsskötseln lönar sig bättre. Bolaget har en ladugård på 12-15 kor och ett stall på 15 hästar.    Den förste, som odlade jord vid Langvand på 1840­talet - lever ännu och är en 100 årig gubbe.   (C) Sulitjelma historielag